torsdag 5 februari 2015

Ingen har tolkningsförträde

Sedan terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion har islam (som vanligt) varit i skottgluggen. Den nygamla diskussionen om huruvida förövarna i sanning är motiverade av sin religion återvänder. En miljon 'think pieces' senare är ingen klokare än innan Ben Affleck gästade Real Time with Bill Maher. Filmmannen Affleck satte nån sorts milstolpe för imbecillt resonerande kring religion.

Gemene apologist har problem att förstå att ingen människa har tolkningsföreträde av 1000 år gamla böcker. Vad ger en uppfattning mer legitimitet än en annan? Snällhet ger knappast din religionstolkning företräde framför andras. Eller är det så det fungerar? Alla vet att så inte är fallet. Ingen levande eller död teolog eller demagog kan säga sig ha mer rätt än någon annan i fråga om böckernas sanning eller syfte.

Kanske borde människor sluta låta gamla hedniska myter guida dem genom livet? Bibeln är i sanning ingen komplett bok om du letar efter moralisk perfektion. Varför envisas med att placera den i så trång ram?

Kan det inte vara så att de som skrev Koranen och Bibeln inbillat sig relationen till Gud? Kontakt med Gud var vanligt förekommande vid tidpunkten. Kanske är författarna några i mängden av alla obildade förtidsmänniskor som sett syner på grund av värmeslag? Vad gör människor så säkra på att Bibeln är Guds ord och inte bara Mellanösterns Odyssén?

Att författarna projicerade sin egen mänsklighet på ett påhittat allsmäktigt väsen låter troligare. Gud är en sagofigur - han är avundsjuk, småsint, elak, sadistisk etc etc. Precis som vi människor. Mycket lite vittnar egentligen om hans storhet som Gud. Några enstaka David Copperfield-trick typ? Det borde gå att kräva mer av universums mäktigaste entitet.

onsdag 31 december 2014

ÅRETS PERSON 2015

I år skrotar jag alla utmärkelser utom Årets person. Det är ändå ingen som bryr sig om årets film eller tv-spel.

Årets person 2014 är.....

.....Martin 'Marty' Hughes. STORT GRATTIS!!

Numera behöver jag aldrig vara orolig över att behöva sitta ensam i en bar fredag kväll. Nästan aldrig i alla fall. Martin 'Marty' Hughes har lämnat kollektivet Kråkslottet, men blivit en godare vän på kuppen samt en pålitlig dryckeskamrat. En kvick arkitekt som alltid har en konträr åsikt i rockärmen. Sådant går inte underskatta.

fredag 7 november 2014

Högfärdiga pacifister

ISIS (IS, ISIL) sätter skräck i mellanöstern och världen. De har upprättat kalifatet och genomför massmord i rasande takt. Nyligen publicerade terrorgruppen en bild där en soldat glatt poserar med en kurdisk kvinnas avhuggna huvud. Det sades vara för att höja ISIS-krigarnas stridsmoral. Det tåls att tänka på vad det faktiskt vittnar om och frågorna det ställer. Går den här organisationen tackla med pacifism? Och om, vill vi verkligen det?

Självrättfärdigade pacifister menar att omvärlden ska titta bort. Åtminstone militärt. Vi ska bidra humanitärt, men låta mellanösternländerna reda ut kriget själva. Vi måste svänga ut på moraliska högvägen highway. Krig är dåligt och inget vi ska delta i. "Låt de reda ut det själva" eller "De kommer ordna sig av sig självt tids nog". Åsikter lätta att förstå. Västvärlden ska också hålla sig borta från Mellanöstern och, om vi måste, helst agera i den i samspel med regionens länder. Ingen bör säga emot att aktioner ska ske genom delikata manövrar och i samförstånd. Jag åberopar, av mellanösternländerna godkända, FN-styrkor. En koalition av militärer från hela världen. ISIS är i nuläget inget hot Sverige eller USA (kommer antagligen aldrig bli), men mot de minoriteter och oliktänkande i deras direkta närhet. Det går att känna empati med dem nog för att förstå att de behöver hjälp.

Den löst insatta observatörens naivism är beklaglig. Den har en oförmåga att förstå ISIS stringens. De vill verkligen döda väldigt många olika människor. De är inte intresserade av vad någon har att erbjuda. De vill inte förhandla till sig några av Kurdistans oljefält och sedan sitta timida och nöjda. För att citera en Batman-film "Some men just want to watch the world burn". Folkmorden i Syrien och Irak kommer pågå lika länge som världen tillåter det. Kurderna kämpar tappert, men behöver hjälp. Turkarna vägrar insats förrän ISIS går över gräsen till Turkiet. Saudiarabien gör inte mycket åt saken. En del röster menar att ISIS gör jobbet saudierna velat, men inte kunnat, göra då deras tolkningar av islam ligger nära varandra. Andra röster menar att Saudiarabien vill att USA skickar trupper, så de själva slipper.

Världen står handlingsförlamad samtidigt som ISIS gräver ännu en massgrav för män, kvinnor och barn. Underskattningen av ISIS är lättfattlig. Den skyddade och måttfulla svensken tror inte på religiös fanatism som faktisk drivkraft. Vi fattar att det inte är en bra grej, men tar inte riktigt in vad den faktiskt betyder. ISIS soldater har inget problem att dö för sin religiösa övertygelse. Att dö som martyr är snarare eftersträvansvärt. De rättfärdigar hållningen till världen genom sin religion. Det blir lättare att avrätta oskyldiga om det är sanktionerat av Gud.

Det är också värdefullt att fundera hur vår hållning låter för de yazidiska kvinnor ISIS-soldaterna tagit som fruar och sexslavar? Hur låter vår hållning för shiamuslimerna som radas upp och skjuts i bakhuvudet i rappare takt än Apple producerar Iphones? Ja, det är så det ser ut. Tala om för dem att vi tycker krig är avskyvärt och vi ska vinna mot ISIS tvinga dem ner i skolbänken. ALLA önskar att så var fallet. Ibland går den moraliska högvägen genom en gevärspipa. Något som givetvis utesluter alla andra insatser som måste göras i regionen.

Det är delikata frågor. Det är lätt att framstå som republikanen Ted Cruz när du gastar om krig som enda lösningen. Det finns en doktrin bland humanister och stor del av västvärldens befolkning att krig aldrig får vara nödvändigt. Och ja, krig är aldrig någonting vi ska söka, men hur snabbt går det glömma sin egen historia? Hitler hade lagt nästan hela Europa under sina fötter. Krig var en absolut nödvändighet för att avbryta tyskarnas segertåg. En koalition mellan väst och Sovjetunionen vände kriget. Pacifism är en fin tanke, men en usel strategi om du har fiender som skrattar åt den.

fredag 9 maj 2014

Vem är rasismen?

Jag har sedan en tid tillbaka undrat vem vi krossar, om vi krossar rasismen. Vad menar människor när de säger de ska krossa den? Ska de krossa min kompis föräldrar som överväger rösta på Sverigedemokraterna? Ska de krossa den där vilsna tonåringen som missat för många geografilektioner och sugits in i en förförisk gemenskap skapad av hat mot mörka människor? Eller menar personerna bakom slagorden att vi faktiskt ska krossa impulsen bakom rasism? Hur förgör vi mänskliga tillkortakommanden som tribalism och rädsla för det okända? Jag är humanist, antirasist och feminist. Kort sagt - allt som åberopar jämställdhet och syskonskap. Rasism är bedrövligt, men likväl har jag en aversion mot slagord och politiskt kamperande. Jag betraktar hellre enskilda sakfrågor, söker kunskap och värderar vad empirin föreslår. När fackeltågen ringlar genom staden sitter jag hellre inne och läser. När du skriker "krossa rasismen", då undersöker jag vad evolutionen givit den för värde. Jag är övertygad om att rasism är lättare att stävja om vi förstår hur den fungerar, hur människor fungerar.

När höga röster skanderar 'krossa rasismen', tänker jag "du menar skapa ett samhälle där alla känner sig sedda, har möjligheter, utbildning och där rasistiska rörelser inte gäckar eftersom alla får bekräftelse?". Även dåliga åsikter har en människa bakom sig. Vår hudfärg går i olika nyanser. Vi ser, som du säkert känner till, olika ut. Det är samma sak med impulskontroll, förmåga till empati och våldsbenägenhet. Vissa har mer av varan andra har brist på. Det innebär i förlängningen att främlingsfientlighet säkerligen ligger närmre till hands för en del personer. Om det sedan beror på biologi eller uppväxt är en annan diskussion. Det kan däremot vara ett första steg mot ny retorik. Erkännandet - att olika människor har fallenhet för olika beteenden och inte är så autonoma som vi vill tro - är viktigt. De flesta gör rasism och dess motsats till en kamp mellan ont och gott. Det är sällan det är så.

Jag är gigantisk supporter av Steven Pinkers utsago att moraliska dilemman inte behöver moraliska lösningar. Du kanske räddar tonåringar från främlingsfientlighet genom att presentera lättillgängliga och roliga fritidsaktiviteter efter skolan, snarare än att aktivt berätta hur värdelöst rasism är? En ensam och förbisedd tonåring väljer nog inte umgänge utefter vad FN's mänskliga rättigheter rekommenderar. En sådan person söker en kontext. Någonstans att höra hemma. Det kan vara så, att om du bekräftar alla ungdomar, så behöver inte en handfull av dem söka bekräftelse från världshistoriens sämsta rörelser? Kanske slår du tillbaka rasism om du skapar möjligheter på landsorten? Vad händer om du åtgärdar tristessen där det inte finns något annat att göra än att hata muslimer, donka bög och knacka n****? Öppna upp de stängda miljöerna och erbjud alternativ. Mig veterligen minskar främlingsfientlighet i och omkring det kosmopolitiska rummet.

Rasism och nazism är inga levande väsen. De är mänskliga impulser. De är en del av vårt tillstånd. Steven Pinker pekar dock ut att människan är ett mångfacetterat djur. Vi har också förmågan till empati och altruism. Jag misstänker att vi krossar rasismen när vi konstruerar ett samhälle där alla människor får möjligheten att hänfalla åt de konstruktiva egenskaperna. En plats där känslan av möjligheter är större än rädslan för utanförskap. En trygg, bekräftad och belåten människa, är en 'bättre' människa.

Kanske klokare att betrakta rasister som människor att förändra, snarare än en kraft att krossa. Om vi som kämpar mot rasism kan få ett ansikte på rasisterna, kanske vi kan ge dem ansikten och namn på muslimerna de tror tar över landet.

fredag 25 april 2014

En lans för väntan och ackumulat

När jag oroar mig för att jag inte vet exakt vad eller hur jag ska uträtta något i livet, då tänker jag på Ricky Gervais. Han satt vid ett skrivbord på ett grått kontor tills han bestämde sig för att "nä, nu måste det bli något mer av det här". Då hade han sedan länge passerat trettiosträcket. I samband med återupplivandet av karaktären David Brent påminns vi om Gervais break The Office. Den brittiska komikern är en övertydlig illustration av begreppet 'late bloomer' och trösterik att tänka på när du är vilsen. När det känns som att DET aldrig händer. När du måste förklara varför ditt liv kan uppfattas som riktningslöst. Du vet själv att det handlar om att du inte helt förmår precisera var exakt du ska slösa din energi. Revisor stod aldrig skrivet i stjärnorna och juridik fanns inte i modersmjölken. Du tog inte en master i 'science and engineering' direkt efter gymnasiet. Ingenting var utstakat.

Att hitta sin plats i tillvaron är komplicerat. Åtminstone om du inte låter ditt sociala arv diktera vad du ska bli. De allra flesta människor tror sig syssla med vad de är menade för. De har givetvis fel. De allra flesta nöjer sig eller väljer sysselsättningar efter vad de upplever omgivningen anser är lämpligt. De döende ångrar ofta att de levde för andra mer än för sig själva. Att bryta sig loss och göra vad du själv känner är rätt kräver karaktär och integritet. Egenskaper få förunnade och inte enkelt förvärvade. Det är frustrerande att inte hitta vad du vill göra. Kanske är det så att ackumulatet slutligen uppenbarar någonting självklart? Det är summan av dina upplevelser fram till en given punkt som skapar ditt kall. När du väl når den tidpunkten faller allting snabbt på plats. Det är mer eller mindre ett 'waiting game'. Dessutom väntar säkerligen en del förgäves.

Förra veckan läste jag George Orwell för första gången. En författare som är mer än bara Animal Farm och 1984. Orwell är politisk kommentator och samhällstolkare. Han förklarar engelskhet i The Lion and the Unicorn och beskriver burmesisk avrättning i A Hanging. Why I Write är fin förklaring varför han skriver. Uppsatsen berättar bl.a. hur han länge velat blanda sagoelement med politisk kommentar, men att formen inte omedelbart fanns honom tillgänglig. Animal Farm blev konsekvensen av en tillsynes vag idé och ett ackumulat upplevelser. Livet kan ta tid på sig att formalisera precis vad det är du ska göra. Du kan ha aningar svåra att konkretisera eller omsätta praktiskt. Det kan i sig självt låta diffust. Särskilt i tillvaron där människor värderar resultat och tydlighet. De vill se dig gå till ett jobb, få lön och leverera saker de kan se och ta på. Sedan sitter inte alla och trycker på en Animal Farm, men det går att upptäcka läkaryrket både när du är 19 och 29. Vissa ämnen blir viktigare för dig över tid och vissa kostymer behöver du växa in i.

Någon missförstår mig säkert. Jag vill vara extremt tydlig med att jag inte rankar den långa resan högre än den korta. Ibland upplever jag däremot att ett försvar för ens situation och sätt är nödvändigt. Om inte för andra, så för en själv. Jag är, faktiskt, på mitt något udda sätt ändå på väg någonstans. De handlingskraftiga är duktiga på att häva ur sig "man kan inte bara tänka, man måste göra också" eller "tillslut måste man bara bestämma sig". Lita inte på dem som skriver ut sådana recept - att själva utförandet är viktigare än vad du utför. Som att arbeta för sakens skull är ett självändamål. Att inte veta vad du ska arbeta med är inte samma sak som att inte vara beredd att lägga ned arbetet som uppgiften senare kräver. Människor är skickliga på att blanda ihop det där. De älskar som bekant konkreta resultat. Samtidigt är det inte ett orimligt förhållningssätt. Många människor har snackat för vitt och brett om sina storslagna planer, men inte haft mycket att visa. Det är upp till personlig intuition att bedöma vem som är en 'real deal' och vem som är tafatt posör.

Summan av kardemumma: Livet tar tid. Va beredd att jobba. Folk vill ha resultat. Du vill inte bli någon som säger "det där har jag alltid velat göra".

tisdag 14 januari 2014

Slapp och arrogant humanism

I Sverige 2014 finns två tydliga strömningar. De yttrar sig i en grupp människor som röstar på Sverigedemokraterna och en annan som inte gör det.

Grupp två består främst av bemedlade medelklassmänniskor med högskolepoäng som anser sig så väldigt duktiga när de tycker att rasism och sexism är fel. Flitigt delar de artiklar från Aftonbladet, DN och Nöjesguiden, där någon orättvisa lyfts fram. Eventuellt kommenterar personen länkade artikeln "Fyfan, ska det behöva vara såhär i Sverige 2014?". Sedan känner sig personen delaktig. Ännu ett strå till stacken. Ett nätt bidrag till kampen för en bättre värld. Posten får likes från likasinnade. På sin höjd är det någon gammal klasskamrat från tiden på landsbygden som kommenterar irriterat.

Frågan du ställer dig nu är: Är det fel att länka bra artiklar som tar upp viktiga saker? Definitivt inte. Det är tvärtom jättebra. Du får aldrig tänka något annat. Det är däremot bedrövligt att det är vad en majoritet bemedlade nuvarande och före detta högskoleelever orkar prestera. Att dela artiklar på Facebook är väl i princip vad vi ska kunna kräva av dem. Det är en sådan ynklig insats. En mikroskopisk ansträngning. De orkar inte ens uttrycka något själva. Det ska inte gå att vara stolt över. ÄR folk verkligen stolta över det frågar du dig. Hur vet vi det? Det vet vi inte, inte säkert. Däremot är människor duktiga på att ängsligt sträcka upp fingret i luften och känna vart åt det blåser. Sedan tänker dom "sådär är det läge att vara just nu". Ingen genuin ansträngning för en bättre värld precis. Du har väldigt låga krav om du är nöjd efter att ha delat ännu en artikel om hur antirasistisk Timbuktu är.

Den förbryllar mig. Den där utsagan om att vi borde vara längre fram än vad vi är. Vi är väl precis där vi är, för att det är bara där vi kan vara. De bemedlade innerstadsmänniskornas resonemang utgår alltid från att alla andra är i samma sits som dem. Alla har läst socialvetenskap på någon högskola. Alla har rest runt i världen. Alla har det bra. Alla vet vad heteronormativt betyder. På en hög häst har de klättrat upp och därifrån tittar de ner på övriga Sverige. Varför ska en gruvarbetare i Kiruna tvunget förstå världen på samma sätt som du bara för att det är 2014? Det är väldigt lätt att ha fina humanistiska idéer om det är arvet du är sprungen ur. Alla människor har faktiskt inte förvärvat redskapen att förstå världen på ett positivt laddat sätt. Verkligheten är inte så som vi önskar att den ska vara. Det kan inget självbedrägeri i världen ändra på.

Det är för mig inte särskilt intressant att ännu en gång konstatera hur fel rasism, sexism och homofobi är. Vi som skvalpar omkring i den bemedlade sfären vet detta. Det är 'second nature' och ingenting att vara stolt över. Vi har inte åstadkommit någonting. Värderingarna har vi fått från vår omgivning. Vi borde istället diskutera hur bäst vi får fler att förstå att muslimerna inte tänker ta över världen. Vi borde spåna lösningar för att minska inkomstklyftorna mellan män och kvinnor. Och hur löser vi inkomstklyftorna mellan fattiga och rika? Hur utrotar vi homofobi? Hur sprider vi den konstruktiva humanismens gospel till fler? Det kan inte ha tagit stopp vid Lina Thomsgårds fina initiativ Rättviseförmedlingen. Idéerna kan omöjligt tagit slut. Sluta gnäll. Ut och skapa massa bra grejer som kan stävja allt dåligt i samhället!

Jobbet är inte gjort så fort du förstått att du inte tycker illa om någon särskild samhällsgrupp eller delar den där Timbuktu-texten. Få människor är lika självgoda som de tillsynes goda människorna. Miljökämpar, aktiva feminister och antirasister - vi är alla duktiga på att ryggdunka oss själva. När folk inte håller med oss, så är de ofta lite korkade. De är giriga, de är lömska, de är allt som vi inte är. Särdeles dåliga på självkritik är de bra människorna. En humanistisk åsikt gör oss inte nödvändigtvis smartare än någon annan. En idé är inte nödvändigtvis lika bra som intentionen den är sprungen ur. Alla slagord är inte kloka och framförallt inte sanna. Vi är inte särskilt ödmjuka inför andra människors bagage, vilket gjort att de tycker som de gör. Många av oss är slappa vid flera instanser - både intellektuellt och handlingsmässigt.

All form av "tycker du inte det här självklart är du dum"-retorik gör enbart kampen en björntjänst. Den är slö. Det kritiska tänkandet måste emellanåt vändas mot oss själva. Goda åsikter och intentioner får aldrig hindra oss från självkritik. Kritiskt tänkande innebär inte bara att du ska ifrågasätta alla andra, utan även dig själv.

Nästa gång du går i clinch med en sverigedemokrat eller sexist, hänfall då åt tålamod och pedagogik snarare än förakt och demonisering. Förklara ödmjukt med tydliga resonemang och god empiri varför det inte blir några shariadomstolar i Sverige. Du kan tycka att det känns banalt, men det är ju inte du som ska lära dig något. Du ska vara ödmjuk inför faktumet att alla inte förstår världen som dig, men att du kan hjälpa andra mot en mer medveten syn på sakerna de missuppfattat eller inte funderat kring. Ja, det kommer krävas en ansträngning PÅ RIKTIGT.

torsdag 19 december 2013

Do not fear, my friend

Denna text har legat ett tag. Därför är några referenser daterade. Huvudsakliga budskapet är däremot fortfarande aktuellt.

Sedan Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag 2010 finns känslan att rasisterna vädrar morgonluft. Att en mörk kraft reser sig runtom i landet. De goda människorna bör därför göra sig redo för strid. De måste kämpa för vad som är gott, rent och sant. Slåss mot sverigedemokrater och mot rasism och främlingsfientlighet. Arbetar vi inte aktivt är allt det vi håller kärt snart förslavat under den totala ondskan i ett Sverige Jimmie Åkesson styr med järnhand. Under sig har han horder av bonnläppar och landsbygdsgubbar som skyr islam värre än pesten. Mörkets tid är här och den känner ingen kärlek för det som är annorlunda eller har namn svåra att uttala.


Världens rörelse är tvärtemot denna bild. Sverigedemokraternas frammarsch är främlingsfientlighetens sista suck. En våg som sköljer med full kraft över stranden, men som snabbt drar sig tillbaka ut i havet. Globalisering och Internet är melodin. Den platta världen som Thomas L. Friedman skriver om i boken Hot, Flat & Crowded (och kanske framförallt i The World Is Flat), världen med insyn och världen där människor rör sig kors och tvärs. En värld där nationsgränser dragna för flera hundra år sedan inte betyder mer än riktningen i vilken du skickar skatten du betalar. Världen håller på att spädas ut (mer nu än någonsin tidigare) och Sverigedemokraterna är en reaktion på utvecklingen. Konservativa och förlegade, har de oppoturnistiskt utnyttjat 2008 års ekonomiska kris till sin fördel. SD använder klassisk kristidsretorik som "vi mot dom" (Sverige vs. Alla självmordsbombande, kvinnohatande och antigris-muslimer som planerar att erövra Svea rike) och försöker skrämma för att ena Sverige. Eller ja, åtminstone ena dem som SD appellerar till.
Liknande retorik förekommer ofta i konservativ amerikansk media och hos enstaka republikaner. Att USA är under attack. USA är just nu hotat av en kenyansk muslim som älskar kommunism och hatar vita människor. Linjerna är så tydliga. Du hittar på ett hot som du vill att människor ska uppfatta och känna. Sedan dunkar du frenetiskt in ditt budskap och håller tummarna att allmänheten sluter upp bakom dig. Du såg ju hotet, du är att lita på, du kan slå tillbaka det.


Varken dagens eller kommande generationer tänker låta sig hejdas av nationsgränser. Patriotism och nationalromantik? Ja, när Zlatan spelar fotboll. Annars nej. De vill resa dit där deras intressen och utveckling stimuleras. Deras geografiska och nationella arv kommer inte diktera vart de lever sina liv. De kommer se hela världen i sina smartphones och på sina Ipads och sedan bosätta sig där det faller dem i smaken. Detta är en utveckling som redan tagit fart. Enligt Statistiska Centralbyrån hade 2011 högsta antalet utvandrare någonsin. Det var en ökning med 5% från 2010 och “peeken” på en tydlig trend sett över hela 2000-talet. År 2000 utvandrade drygt 35 000 personer, en siffra som 2011 var 50 000. Av dessa var 40% svenskfödda.  


X-prize-grundaren Peter Diamandis är en annan person som bestrider bilden av en mörkare värld. I ett inspirerande och uppfriskande TEDtalk demonterar han mediebilden att världen är på väg i fel riktning. Diamandis menar att sett över 100 år har världens människor blivit äldre, rikare, friskare och mer uppkopplade. Att vara fattig idag är inte lika illa som det var för ett sekel sedan. Han refererar även till Steven Pinker som med klarhet, i sitt kontraintuitva opus The Better Angels of Our Nature, visade att världen blivit en fredligare plats sett över tid. Vi lever faktiskt i den lugnaste tidsperioden någonsin. Något att tänka på nästa gång det känns som att hela världen brinner och dina barn ett rikdagsval från Hitlerjugend.


Senaste raden av missvisande mediebilder kommer från England där en ung flicka på vägen till skolan blir brutalt nedslagen av en främmande våldsman. Filmen från en övervakningskamera som postats på nyhetssajter runtom i världen skapar bilden av ett England i upplösningstillstånd, framförallt i relation till upploppen häromåret. En artikel på The Daily Beast påvisade dock att antalet våldsbrott i England fallit med 50% sedan mitten av 90-talet. Det är hård data tvärtemot KÄNSLAN vi får av mediebevakningen. För precis som Peter Diamandis påpekar i sitt “talk” så är det de dåliga nyheterna vi tenderar att fokusera på. Detta pga en primitiv del av hjärnan som kallas amygdala och som ständigt scannar av omvärlden efter potentiella faror redo att skada oss. “Dåliga nyheter” säger egentligen mycket lite om världssamfundets faktiska tillstånd.


Toleransen ökar även på andra fronter. I den kristna högerns högborg USA där homoskräcken stundtals är parodiskt hatisk har majoriteten svängt angående homosexuellas rätt att gifta sig. Varför? “Oppositionen mot homoäktenskap håller på att dö, det är gamla människor” säger kolumnisten George Will i ABC’s This Week. Och han har statistiken med sig, bland amerikaner under 30 år råder nästan konsensus i frågan, 80% är numera för.


Även i perioder av kris och regression går världen framåt. Det blir bättre, men det är med blotta ögat svårt att se i informationslavinen som dagligen sköljer över oss och där dåliga nyheter tenderar att diktera vår uppfattning om världen. Det är lätt att missa positivt laddad statistik när vi istället vänder blicken mot ett fåtal förespråkare för hat och intolerans. Enstaka individer kidnappar så lätt vår uppmärksamhet.
Något krig väntar inte, varken mot Sverigedemokrater eller muslimer. Den sortens symboliska fiendeskap är för Han Solo och Aragorn att slåss mot.


SD:s anhängare är inte orcher, redo för krig, som mobiliserar sig utanför mänsklighetens sista utpost. Höör är inte Sveriges Mordor. Jimmie Åkesson är inte Sauron. SD kommer successivt utplånas av den platta världen. I en framtida tillbakablick är de endast den där vågen jag beskrev i början. Vissa förutsättningar krävs dock för denna ljusa utvecklingskurva. Teknologi måste fortsätta att bli billigare och mer tillgängligt. I slutändan är det nyckeln. Tänk vad en energisnål och prisvänlig omvandlare, som gör saltvatten till sötvatten, hade gjort för länder utsatta för svåra torkor? Innovation av sådant slag måste smolka ner dystopiska framtidsprofetior om “water wars”.


Efter den största krisen sedan den stora depressionen ska vi skatta oss lyckliga att SD inte lyckades attrahera fler väljare, men det är också det som pekar på hur tolerant Sverige och världen blivit. Hade krisen drabbat oss på 50- eller 60-talet hade antagligen ett främlingsfientligt parti kunnat få oerhört många fler mandat än vad Sverigedemokraterna lyckades 2010. Framgången står i direkt konsekvens till oroligheterna efter krisen. Psykologen och chefredaktören för Skeptic Magazine Michael Shermer skriver i sin bok The Believing Brain: Fron Ghosts and Gods to Politics and Conspiracies - How We Construct Beliefs and Reinforce Them as Truths att vi tenderar att dra mer felaktiga slutsatser om vår tillvaro när vi inte har kontroll över den eller när vi är oroliga. Och hösten 2008 fick vi en ordentlig påminnelse om hur kontrollen över våra liv ofta är en illusion, den försvann så snabbt. Vi blev oroliga inför vad framtiden skulle föra med sig. Skulle vi få sparken? Skulle vi få ha kvar våran bostad? Frågorna hopade sig, men så också oron.
Se Michael Shermers ord från detta perspektiv; stress framkallad av globalt ekonomiskt stålbad kan möjligen underlätta för människor att få förfelade bilder av verkligheten. En spekulation från min sida.
Denna påverkan på vår världsuppfattning går att se i relation till Sverigedemokraternas frammarsch. Krisen slår till. Plötsligt försvinner jobben och demografin i kommunen förändras. Plötsligt finns den då där; känslan att muslimerna tänker stjäla Sverige och döda svenskheten. SD verkar ha ett genuint bra partiprogram och att det är rimligt att Jimmie Åkesson hälsar Barack Obama välkommen vid dennes nästa statsbesök. Ack, dessa förfelade slutsatser. Vill du dock tvunget vara rädd för något? Då är investmentbankerna på Wall Street ett större hot mot svenskt välstånd än eventualiteten att du och din frus vårdnadstvist görs upp i en shariadomstol. Sällsynt viktigt att omprioritera sina rädslor ibland.


Sverigedemokraterna är inom sinom tid en kuriositet och det bör reta upp många engagerade SD:are och rasister. Se världen i ett historiskt ljus; hur vi gått från småsint och äregirig tribalism till transnationella samarbeten inom ekonomi, vetenskap och idrott etc. Vill någon uttrycka varför en sådan utveckling skulle stanna upp? Vetenskapliga undersökningar påvisar att samarbete och att övervinna skillnader är en av människans mest tillfredställande känslor. Men trots all anledning till optimism är problemen överhängande och det krävs ansträngningar på många fronter för att utvecklingen ska fortsätta. Trösta er under tiden med att Sverigedemokraterna är ett parti som snart är historia. Se dem inte i relation till dig själv, se dem i relation till hela världen. Jimmie Åkesson leder sin här i fel riktning. Han är för framtiden sett ur ett världsligt perspektiv förhållandevis irrelevant. Det betyder inte att det bara är att luta sig tillbaka i brassestolen och vänta på att allt bara löser sig framöver. Däremot ska vi låta de här insikterna ingjuta mod och optimism att fortsätta kämpa för en bättre och mer human värld. Det är en process och den har inte stannat av. Den går snabbare än någonsin.


Generationerna som kommer efter vår kommer vara än mer toleranta. Deras värld kommer vara ännu plattare, ännu fler människor kommer passera dem förbi. Deras värld kommer vara ännu öppnare och ännu friskare. Det är uppeggat för att världen ska bli bättre. Det är inte naivism, det är inte att säga att vi inte har problem som hopar sig - det är att säga att vissa saker kommer försvinna tids nog. Låt Sverigedemokraterna dra sina sista suckar.

"It will not be we who reach Alpha Centauri and the other nearby stars, it will be a species very like us, but with more of our strengths and fewer of our weaknesses, more confident, far seeing, capable and prudent..." - Carl Sagan

söndag 15 december 2013

"Årets" - 2013

Film:
The Act of Killing. Så svårt att välja. Ett år då spelfilm blev redundant och dokumentären filmgenren att räkna med. Joshua Oppenheimers film om pensionerade bödlar var besynnerlig, men ack så fantastisk.

Låt:
BoysNoize - Starwin

Spelning (för jag är ju på så många):
Ingen.

Serie:
The Walking Dead. Vilken jävla comeback. Från fiaskodålig till i princip fantastisk. The Governor lyfte serien högt högt.

Spel:
Inget jag spelade i alla fall.

Fest:
Skopje?! 
'
Person/er:
John Njoki och Sandra Szymanska. Årets person-utmärkelsen handlar om resor. Du ska vara en perifer person som tar sig in och blir dominant i mitt liv. John och Sandra har gått från att vara "sköna personer" jag bor med, till riktigt nära vänner. Sandra är kompisen jag besökt flest öststater tillsammans med. John har fått mig att spela 100 timmar COD. Sådant säger allt. Fina vänner. Mina vänner. Ett härligt par.

Elektroniska mackapär:
Ipad.

Händelse:
Sarah Angel upptäcker porr.

Upptäckt:
Reddit. Säga vad man vill om internetgemenskap, men Reddit skänker mig alltid härligt axplock av allt jag gillar.

TV-program:
Real Time with Bill Maher. Han börjar bli gaggig, men fortfarande roligaste amerikanska tv-liberalen efter Jon Stewart.

Mat:
Chili. Jag var inte immun mot långkokstrenden. Det är för gott.

Bok:
Steven Pinkers The Better Angels of Natures. En sådan fantastiskt bok.

Sämsta:
Insikten att många människor är så jävla kassa.
Blockbusters.
SL


söndag 15 september 2013

Ni bryr er så lite

Barack Obama kom till stan och det kittlade i varje svensk. Antingen av vällust eller av illamående. Världens mäktigaste man rullade in och lamslog stockholmstrafiken. Han tog ett snack med Reinfeldt och besökte KTH. Han hyllade Raoul Wallenberg och hade presskonferens. Mötet med svenska presskåren gjorde någonting väldigt tydligt. Barack Obama är en väldigt eftertänksam människa. Där hans företrädare George W. Bush var Mr. Affekt, är Obama kontemplativ och reflekterande.

Han fick flera frågor om hetaste potatisen just nu - inbördeskriget i Syrien. Ska världen ingripa militärt eller ska förhoppningarna även fortsättningsvis sättas till diplomatins ädla konst? Jag omber människor att faktiskt lyssna på vad han säger. Hör inte orden som motlägg till din egen uppfattning. Obama var emot Irak. Obama förstår att en militär insats kan göra mer skada än nytta. Obama vet att massförstörelsevapenbevisen var fabricerade och vill inte begå samma genanta misstag. Den amerikanske presidenten förklarade att alla har en gräns som när den överträds tvingar oss att agera. Barack Obamas gräns går när 400 barn gasats ihjäl. Det är en rimlig gräns. Det är rättnätigt att erkänna diplomatins misslyckande vid ett sådant tillfälle.

Om bevisen Obama anför är korrekta finns frågor att ställa oss. Vill vi verkligen söka diplomatisk lösning med en man som gasar ihjäl sitt eget folk? Hur ska du få en diktator, som inte skyr några medel, att ge upp makten?  Situationen är så komplex att jag blir trött bara att tänka på den.

Min personliga teori är att vi inte bryr oss tillräckligt mycket om Syrien. Precis lika lite som världen brydde sig om inbördeskriget i Rwanda. FN skickade "typ" 40 belgare som gjorde "typ" 0% skillnad. En lärdom jag gjort i mitt privata liv är att människor är konflikträdda som möss jagade av ormar. Ibland tänker jag privat konflikthantering är ekvivalent med global. Du vill inte lägga näsan i blöt. Du vill inte ta ställning för eller emot. Du kan alltid vända dig till FN. Det kollektiva organet ska berätta hur situationen är. Vilket inte egentligen är någon negativ sak. Ibland får det dock den moraliska kompassen att framstå okalibrerad. Det kollektiva tenderar att vara passivt.

Det är för mig obegripligt hur människor orkar demonstrera mot USA och Barack Obama, men inte lyfta ett finger mot Bashar al-Assad. För vissa finns inga grader i helvetet. Helvetet är ett hotellrum reserverat åt kapitalistika krigsherrar från United States of America. För dem finns ingenting löjeväckande i retoriken "Det som händer i Syrien är så klart hemskt, men vi måste faktiskt tänka på USA. De ska inte få hålla på hur de vill."


Det verkar som Bashar al-Assad ska avställa sina kemiska vapen och det vore väl ett fantastiskt framsteg. Egentligen är det bara ett annat sätt att livet av folk på, men det är kanske humanare att dö av kulor än gas? Människor har inte dött för sista gången i Syrien, så mycket är i alla fall klart. Och är det någonting de flesta i första världen inte kan bry sig mindre om så är det det.

torsdag 11 juli 2013

Glöm inte det positiva

Före, under och efter gårdagens match i fotbolls-EM fick Sveriges landslagstjejer utstå mycket spott på sociala medier. Ingenting förvånande i det. Vi är vana. Det var de sedvanliga underfundigheterna om sexualitet och utseende. Hur tråkiga de här attackerna än är de enkla att avfärda. För vilken intelligent, intellektuell och human människa beter sig sådär? Ingen med stjärnstatus eller avundsvärda kvalitéer. Mycket väsen och väldigt lite hjärna. Uppviglande svenska fundamentalister.

När dumskallarna kidnappar evenemang blir det lätt att glömma allt positivt. Vi människor centrerar alltid vår uppmärksamhet kring negativa händelser och tillrop. Som om gårdagen, bortsett från resultatet, inte var en jävla uppvisning? Det progressiva landet Sverige visar att även vårt damlandslag kan spela för fullsatta läktare.Ett gigantiskt kliv för svensk fotboll togs.

Jag förstår att det så kallade kvinnohatet måste diskuteras. Självfallet. Glöm för den sakens skull inte allt glädjande. Inramningen kring matchen gjorde mig rörd. Gamla Ullevi var inte halvfullt. TV4 hade eminenta tittarsiffror. Det gick överhuvudtaget inte att få tag i biljetter till matchen. Om vi för ett slag bara struntar i fundamentalisterna, så såg vi något riktigt fint. Jag säger inte att vi någonsin ska vara nöjd med en handfull fina ögonblick, men vi ska vara stolta och låta dem ingjuta mod.

Gårdagens match demonstrerade i vilken riktning vi faktiskt går. Visst tar samhället ett steg tillbaka ibland, men ofta två framåt. Allting som idag inte är jämställt är öppet för diskussion. Herregud, det är bara att starta den. Svenska medier, är trots sin periodvisa uselhet, bra på att lyfta den sortens frågor.

Ingen har sagt att vägen mot det egalitära samhället ska vara lätt. Det är en smärtsam, lång, utdragen jävla process. Ibland måste vi bara andas och uppskatta framstegen som faktiskt görs. Det är väldigt mycket jämställdhetskamp kvar att orka igenom.